Vi eller kanske jag börjar väl hämta mig efter chocken

efter Matildas hemska upplevelse....

 

Så skrämmande att det kunde hända över huvud taget....

 

Men 500 meter från vårt hem.

 

Och kl 17 då det är så mycket folk i rörelse.

 

Med stor bävan släppte jag iväg Matilda till skolan.....

 

Hon hade sällskap med sin ena storasyster och de gick till Kista...

 

Jag tror att den största rädslan är att plötsligt stå öga mot öga

med killarna som utförde rånet.

 

Skrivit ett mail i natt till Matildas mentor.....

Så de vet om det skulle ske i skolan...

 

I går kväll tror jag att Matilda för första gången tillät sig att känna mer än ilska.

Hon nekar dock kategoriskt att vi ska söka hjälp så hon får tala med någon.

Rädd för att jag ändå gör fel.....låter jag henne bestämma....

Vill inte ta över....ta ifrån henne ännu mer än det som redan stulits från henne.

 

Vi pratar mycket, kramas och öser kärlek över henne.....

Jag hoppas att det tillsammans med den gruntrygghet jag vet hon har...

Ska hjälpa henne....

 

STACKARS MITT LILLA HJÄRTA.