Jag har nog aldrig varit så arg....

Som jag varit i natt....
Positivt för mig var att ilskan gav mig massor av adrenalinkickar....
Och gav mig kraft och energi nog att genom lida natten.

Kommer glad i hågen till jobbet....
Möts av rop och skrik från en boendes rum....får veta att han hållit på hela kvällen....men fått sin nattablett kl nio.

Sitter sedan och får rapport...21.40 kommer kvällspersonalen på 3an upp till oss och berättar att ingen kommit för att jobba natt. vi går ned...hon kan inte stanna måste hem.
Ser i bemanningspärmen att det inte står någon ersättare för Ann som blev sjuk föregående natt...

Ringer till vår SSK Antonio och undrar om han inte fått in någon vikarie?
Han har inte ens försökt ,tycker jag kan göra det.


KLOCKAN 22 EN LÖRDAGSKVÄLL....

HUR LÄTT ÄR DET?

OCH VEM HAR TID MED DET?

Försökte med några men de som svarade kunde inte eller jobbade redan.

Han sa också att 2 personal klarade 3 våningar.

Eftersom det inte går att lämna 5an ens för korta stunder...och där dessutom jobbade en tidkortare så fick jag ha två våningar tillsammans 19 boende...
Och naturligtvis var det jätte oroligt på båda planen....Larmen gick i ett på än det ena och än det andra planet.
Åkte upp och ned i hissen minst 50 gånger.
En riktig mardröm.

Konfronterade SSK Antonio nu på morgonen sa att jag var jätte förbannad på honom...varför hade han inte sökt ersättare?
Han var mycket undvikande, sa det var rutin....
och varför han inte informerat ens kvällspersonalen?
Svarade han inte ens på...
Jag ska nu skriva ett brev till min Chef Ingalill...

Så här får det inte gå till på en arbetsplats...
Vi arbetar med och ansvarar för människor...
Inte döda ting.

Sådana stolpskott som han har ta mig fan inte existens berättigande.

Jag är inte mycket för att hämnas annars...
Men den här gången kommer den att vara ljuv....

För det kan inte finnas en chans i helvete att man inte ens ska försöka skaffa en vikarie i fall någon blir sjuk..

Då måste det ju också gälla för dagpersonalen...

Och ingen information till dem det berör...



Hoppas nu att jag nu kan sova trots att adrenalinet nu åter flödar för fullt.
Jag ska ju jobba i natt också.

VI HÖRS!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0